Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
274
förstod att hålla mannen kvar en minut. Han var
emellertid nu klädd från topp till tå, han såg sig omkring
i toalettrummet. Det fanns bara en dörr dit, och han
steg på tåspetsarna fram och reglade den. Därpå
undersökte han sina fickor: han tycktes ej ha lämnat
något därinne. Och just nu hörde han mannens röst
ute i salongen. Han ropade på Ziri. Det berodde nu
på om mannen hade något ärende hit in — vilket väl
knappt var troligt just nu. Det var icke rädslan som
nu gjorde Davids kinder så vita, det var skamkänslan.
Han förbannade sig själv. Jag är löjlig, tänkte han,
helt enkelt löjlig, en narr, som gömmer mig för mina
narraktigheters skull. Ett svin är jag! Och hon är
en idiot som kunnat riskera detta!
— Ziri! hörde han mannens röst, skälvande, men
klar.
— Ja, Harry, svarade hon från sovrummet. Det
lät som om hon låg i bädden och talade, med täcket
nästan över huvudet. Hon hade alltså haft
sinnesnärvaro nog till detta. Med våldsamt bultande hjärta
böjde han sig framåt mot dörren och lyssnade.
— Är du sjuk? Han var nu i dörren till hennes
rum.
— Ja, sen i morse. Hon talade rätt lugnt, hennes
rädsla kom dock väl till pass, rösten skalv till som
om hon talat under frossbrytning.
— Jag ringer till doktor Ekstrand, då? Vad är
det med dig, lilla barn? Ingenting farligt? Jag
ringer. Jag kom hem bara för att tala om en glad nyhet,
en verkligt glad nyhet.
— Vad då? Säg fort! Hon flämtade häftigt.
— Men du har ju feber, människa! Du kan dö!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
