Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
283
nes fullkomligt nakna kropp därunder, vit, skön och
het som eld. Han hade älskat att ligga pressad över
henne under det hon hade dräkten på sig, och så
häftigt riva upp den–vad det föreföll barnsligt
nu! Och barnsligt var allt det andra de gjort,
enfaldigt och gammalt.
Och så — mannen med glasögonen. Han rätade
upp sig och såg sig skyggt omkring som om han
fruktat få se honom. Mannen med glasögonen, hur
bar han sig åt nu? Och Ziri, hur tog hon saken?
Kan väl åren, kan väl åren hos dem läka även detta
fula sår, som han rivit upp ? Om han nu aldrig
återsåg Ziri mer, och det skulle han aldrig göra, kunde
det då finnas möjlighet att mannen förlät henne, att
allt blev vad det varit? Men han visste ju ej hur det
varit, det kanhända alltid varit — nu för första
gången pressades en tanke på honom att hon
kanhända haft någon liknande förbindelse förut.
Skulle mannen förskjuta henne? Skulle han bli
vansinnig ? Eller var han redan vansinnig ?
Han måste gå härifrån, hem till kamraterna, där
skulle han kanske kunna glömma av alltsammans,
åtminstone en halv timme. Han grävde efter
penningar i fickan, han tycktes ej ha några. Då blev han
plötsligt rädd. — Idiot, mumlade han, hur kunde
jag? Jag visste ju att jag var pank. Nu går det på
tok — han måste ringa till någon — men vern?
Ateljén hade ingen telefon. Han hade ingen att ringa till
— utom Monna Lisa! Hon var den enda av hans
bekanta som kunde nås på telefon. Men detta var
hädelse. Å, Hartman, att han ej tänkt på Hartman!
Han reste sig och sprang till telefonen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
