Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
316
hur länge sedan det var han lämnat några matpengar
i hemmet!
Låt mig räkna — två — tre veckor — den tredje
var det! Jag lever alltså på deras kärlek, och den
tycks räcka till en hel del.
Ja, sade han hårt till sig själv i det han gick upp
på rummet och började bädda sin säng, den räcker
fram till oss hur långt borta vi äro. Den tycks vara
den vänliga armen som ständigt famlar efter oss i
vårt mörker. Och den är sannerligen större än Guds
kärlek, ty den räcker ända ner i helvetet!
Men jag måste vara hård — jag vill vara hård och
kall, annars räddar jag mig icke från —
Och han lyckades somna före klockan tre på natten.
Dagen därpå vandrade han upp till stugan på
Asanders ås. Han kom dit just som solen stod på
middagshöjden, men innan dess hade han avsänt
manuskriptet till den roman han skrivit. Han hade skickat
det med en skogsman som kommit vägen fram och
som rullat ihop paketet och stuckit det i innerfickan av
rocken där det stod upp som en näverlur när gubben
gav sig i väg. Gott att David nu var av med det där
— få höra nu vad bokförläggareaktiebolaget Hobson
sade!
Nästan litet svettig kom han fram till stugan. Mot
dörren stod upprest en mindre slägga av järn, med
avbrutet skaft, knappt två decimeter lång, och tillplattad
i ändarna av flitigt bultande mot sten. Han visste
ögonblickligen vad det var, han hade sett den en gång
förut uppe på Nilenius vind — det var hans farfars,
gamle Alexanders hammare. Helt lugnt tog han den i
handen, låste upp dörren och gick in. Han kände sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
