Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
338
tade på honom. Sakta steg han upp och gick emot
stugan.
Det första han såg när han kom in var
hammaren, och med en svordom tog han den och kastade
den ut genom dörren. Han makade bädden till rätta
på golvet, men saknade mod att lägga sig, tände
lampan, fast det ännu var ganska ljust, och försökte läsa.
Han tog Mäster Eckharts predikningar och stavade
sig långsamt fram, det var på ett främmande språk
som han klent behärskade. Han lade bort boken en
stund, gick och reglade dörren noga, täckte för
fönstret, såg sig omkring i det dammiga, oordnade
rummet och ryste. Var han då mörkrädd ? Så tog han
den gamla luntan igen och läste halvhögt:
"Som du älskar, sådan är du. I det du älskar,
förvandlas du. Älskar du jorden, då är du jordisk.
Älskar du Gud, då är du gudomlig. När jag alltså älskar
Gud, är jag då Gud? Det säger jag icke, men jag
säger eder vad skriften säger: I ären gudar–"
Hur skall det gå till att älska gud? brusade han
plötsligt upp för sig själv. Jag känner att jag älskar
mor och far, och kanske är det något gudomligt i
denna känsla. Varför säger Eckhart icke: du skall
älska det högsta du vet på jorden, eller, du skall
känna kärlek till alla lidande, eller till hela skapelsen!
Men nej, det säger han icke, han sätter dit ett ord
i stället som för mig saknar varje betydelse: Gud.
Vad vet Mäster Eckhart om Gud ? Ingenting. Vad är
det som han kallar Gud? Naturligtvis detta
obestämbara, dunkelt förnumna Högsta. Detta är också blott
ett nytt ord. Konstnärlig känsla, rus, kärlek, allt detta
välver sig på djupet av de lidande själarnas hav, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
