Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
340
den trodde han att han drömt även detta, men
hammaren låg ju där. Var han ännu ej vaken? Han
gnuggade sig i ögonen och satte sig upp, smekte
hammaren med fingrarna. Du är ändå min, mumlade han,
jag skall inte överge dig mer. Han sjönk ned, kände
sig besynnerligt kall om huvudet och tycktes somna.
Om en stund låg han och stirrade på en underlig
skepnad som stod på golvet ett stycke från bädden.
Han kunde se ett par vita skor, så vita att de voro
nästan skinande. Hastigt gjorde han en rörelse för
att kunna uppfatta ansiktet, men ett litet jämrande
rop undföll honom. Det fanns bara en kropp, men
intet ansikte, ty varelsen hade ett kolsvart skynke
kastat över axlar och huvud, så att dess övre del liknade
en stor svart kägla. Men han uppfattade att huvudet
vred sig och vaggade under detta svarta omhölje.
Detta var ohyggligt, han satte sig upp och försökte,
stirrade som om han velat med blicken genomborra
omhöljet. Det fanns intet mer av skepnaden som var
skrämmande, bara det att ansiktet måste vara
förfärligt, eftersom det var dolt.
Nu sträckte den besynnerliga varelsen ut handen
och tycktes peka på Alexanders hammare, som låg
på golvet. David försökte tala, men rösten svek
honom alldeles, han kämpade efter luft, och äntligen
fick han fram det. Han reste sig häftigt upp från
trasbädden.
— Jag drömmer — jag drömmer! ropade han vilt.
•Men gestalten stod kvar, han såg så förfärlig ut i det
blandade skenet från dagern där ute och lampan som
ännu brann. Och plötsligt tyckte David att all hans
rädsla gav efter, han blev ond.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
