Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10
att vi sutto bredvid varandra på divanen och höllo
varandras händer så länge kan jag ej redogöra för
— jag hade förlorat min rädsla och varje spår av
moralisk självbevarelsedrift, intet i världen syntes
mig innebära någonting farligt eller förbjudet, allt
var så som händelserna fogat det och som det borde
vara.
Hon sade att hon älskade mig, och jag blev icke
förvånad. Likt en läkare, som avlyssnar sin patients
bekymmer, hörde jag på hennes hjärtas bikt, och jag
minns att jag fann historien gammal, jag satt och
kände inom mig den eviga upprepningen, som aldrig
skall taga slut — jag kan icke säga att jag fann den
banal, ty så länge en man är en man kan aldrig den
stora kärlekens tragiska bikt bli banal.
Jag gick därifrån mycket sent och vid vilken tid
minnes jag ej. På morgonen var det som om jag
mitt ibland siffrorna sökte tolka betydelsen av en
besynnerlig dröm. Människorna säga att jag är kall
och hjärtlös, men det är icke sant. Jag älskade icke,
det är hela hemligheten. Återigen om en dag
träffade jag Filippus på vinstugan. Aldrig skulle det
fallit mig in att med ett ord ge antydning om det
som hänt — eller icke hänt. Jag var icke högfärdig,
jag var icke heller riktigt ledsen, jag var mest
likgiltig, jag ångrade icke, men ville ej heller återknyta
eller fortsätta. Allt vore bäst om det finge
försvinna, som en sista glimt av en sällsam och lockande
dröm försvinner just som man slår upp ögonen i det
mörka rummet. Och därför spratt jag ofrivilligt till,
när Filippus plötsligt sade:
— Du skall icke förakta människor fast de äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
