Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18
stränghet mot oss bägge, och att clet även tillkom
en människa att vara mänsklig. Men på vad sätt
— och skulle då ej allt flamma upp igen? Under tre
dagar stred jag med mig själv, men först när jag
skulle skriva de få raderna och forma dessa så att
de liksom vore på en gång ett beklagande av det
som hänt, ett tack för detta — och en försäkran
om evig vänskap, då först kom jag på det klara
med vad jag ville.
Jag beklagade ingenting, och jag hade hela tiden
älskat henne!
Och i korta ord skrev jag detta, och gick ut för
att posta det. Med ens kände jag mig lugnare,
ärligare än förr. Det kunde ju vara möjligt att jag ej
mera var så rättfärdig–men jag ville ej tänka
därpå. Min oro steg, ty vart var jag väl nu på väg?
Vad var det som nu börjat diktera alla mina beslut,
som kom mig att kanhända förhasta mig till
obotlig smärta för oss båda?
Jag väntade på svar några dagar, men då jag ej
avhörde det ringaste beslöt jag mig för att uppsöka
henne. Men våningen var stängd. Det sades mig att
mäster Caprini rest till Italien, och var Leonora
fanns visste ingen. Alltså hade jag försutit min–
Min rätt? Var det så? Å nej, jag hade ingen
rätt till henne, men jag älskade henne, det var hela
saken. Jag hade försinkat mig, och när jag tagit reda
på att Leonora flyttat till en väninna antog jag att
mitt brev sänts efter henne. Men då jag fortfarande
fick vänta dag efter dag förgäves, tog jag reda på
adressen och begav mig dit. Jag sade mig själv att
jag som gammal vän hade rätt att uppsöka henne,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
