Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26
därför att man har en så lång barndom där, och
jag vill ej förlora dig.
— Men jag vill bli stor — hur snart blir jag stor,
fader?
— Kom, kom, jag vet ej — nu snart är vi i
Midsommarlandet !
Och de gingo hand i hand genom djupa
grönskande skogar, över mörka slingrande åar, över
härliga hedar och spegelblankt lysande träskland.
Mannen kände ingen trötthet, endast iver. — Han får
aldrig bli stor och ful som de stora fula människorna!
tänkte han, han och jag skola för evigt följas åt och
han skall alltid vara ett barn. Och skogen susade och
bäckarna porlade och solen sjönk, och de sovo ibland
under underbara träd som sjöngo hans barndoms
sånger och snyftade som han gjort i sin barndom.
Aldrig vill jag till människorna mer! sade han. De
vaknade vid en underbar doft som drog genom
skogen. Han sprang upp. Midsommarlandet! ropade
han, kom, Erik, ser du denna gröna skog, känner
du doften! Kom — låt oss springa, så slippa vi att
åldras mer! Och han föll på knä och bad: gode Gud,
låt oss aldrig åldras mer, låt min son alltid vara mitt
barn. Ur skogen kom som ett svar från harpor och
flöjter, och sällsynta örter och blommor bugade sig,
och det var som om löven skrattade. Alla vårens
blommor funnos här. — Alltid barn, alltid barn!
sjöngo gula och vita sippor och violer, och svalört
och eldgräs svarade: alltid barn! Och han frågade:
skall han alltid vara liten och ha gula lockar och
rosenkinder och tro på Gud! Och smörblommor och
backrinkor och kummin svarade: alltid liten och tro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
