Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34
Och allt detta krälande, sekellånga elände dansade
galopp i ett dunkelt sommarmånljus, och en sällsam
vemodsfull sång, lik en fulltonig klagan frän allt
skapat i skogen, steg upp ur själva den ångande
jorden. Och mannen, som sökte fred i sin barndoms
skog, kände hur han var en del av det skapade och
av jorden och hur denna del snyftade med i all
världens bittra gråt, och då vaknade han och steg ut,
och det var morgon.
Men högt till väders i en masthög gran satt
skogens tal för aste trast och sjöng smäde visor och
lovsånger. "Du skall bedja om glädje, se här är den",
sjöng han, "men du skall icke bedja om fred och
frid, ty den är icke här, icke där, icke i skogen du
kom ifrån och icke i staden du går till. Hav fröjd,
sjung, se solen lyser röd på alla skinande daggvåta
blad och alla örter och strån räta sina ryggar för att
glädjas. Men söker du evig fred, så är du en narr,
narr, en narr!" sjöng han.
Och när han gick förbi stenröset låg den
gråspräckliga ormen där i ring i solen och värmde sig
i morgonljusets ånga. Men han var vaksam och
sneglade skelögt på hålet i murgrunden där den lilla
näbbmusen en gång gått in i stor bävan. "Sssst!"
väste han, "här är så ljuvligt i solen, så gott och hett
för en kall gammal otäcking som jag, men fred har
jag aldrig slutit. Sssssst!" sade han.
Och när han kom förbi myrornas rike höllo de på
att släpa ut lik ifrån stacken. Där var ingen fred,
men arbetsglädjen riktigt stod som en dunst kring
de syrliga små kräken.
Och mannen gick igen till sin stad, till sin hustru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
