- Project Runeberg -  Dan Anderssons samlade skrifter : minnesupplaga / IV. Posthuma noveller /
45

Author: Dan Andersson With: Torsten Fogelqvist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

45

alkohol använde han icke annat än undantagsvis. Han
satt emellertid mera sällan vid skrivbordet utan tog
i stället långa promenader till ett utvärdshus vilket
hade rykte om sig för ett utsökt bord. Där brukade
han efter måltiderna dröja sig kvar i timmar i en
korgstol på en luftig och sval veranda, rökande och
förstrött betraktande solnedgången över havsviken.
Då jag tre eller fyra kvällar i veckan hade mina
vägar där förbi brukade jag alltid finna Ross där,
ensam och till synes så lugn och belåten med tillvaron
som om han funnit denna världen vara den "bästa
tänkbara av världar". Under ett års förlopp såg
jag-nästan till min förskräckelse detta fina, förandligade
ansikte allt mer förvandlat till den lugne, litet
fet-lagde ingenjörens eller affärsmannens. Då jag en
gång rakt på sak uttalade min förvåning över denna
sällsamma förändring, sade han mig med bortvänt
ansikte att han fått sin ekonomi ordnad och att han
icke hade någon lust att tänka eller arbeta mer. Jag
trodde att han blivit vansinnig. Icke kan en förnuftig
människa på allvar förändras så. Allt föreföll mig
osant. Här försiggick ett hemligt spel vilket jag icke
förmådde avslöja. Men under ett och ett halvt år
fortsatte jag att iakttaga Ross. Nu kände jag på mig
att jag förlorat honom, och jag grämde mig mera
än om han varit död. Slutligen förmådde jag honom
en gång att samtala med mig om något vi ofta dröjt
vid nätterna igenom: sträcker sig människans
medvetande längre i tillvaron än till döden? Och när han
svarat mig med några matta fraser tycktes han
sjunka ihop och jag såg med ens ett förfärligt
uttryck i hans ansikte.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:19:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dansamsk/4/0049.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free