Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46
Jag minnes detta så väl, o, jag kan ej någonsin
glömma det. Vi sutto på värdshusets veranda, solen
var i nedgående och några snäppor skreko långt ute
i skären. Det föll just ett klart men stilla ljus över
hans huvud och när han vände sig emot mig möttes
jag av en förtvivlan så djup och stor att jag ej kan
beskriva den.
Han gav mig blott en enda blick, och så vände han
bort ansiktet. Men denna blick förmådde jag ej tolka
på annat sätt än detta: o, vill du ej lämna mig i fred
med mitt livs största elände ? Vad den därutöver ville
säga förstod jag ej, och jag tryckte hans hand och
gick min väg och han bad mig ej att stanna. Nu
kände jag att han var död — åtminstone för mig.
Mitt under det att alla våra bekanta ideligen
gladde sig åt att han genom ekonomiens ordnande
kunnat få en lugnare tillvaro, och att han tycktes ha
återvunnit — som de trodde — sin ungdoms ljusa
och glada syn på tingen (jag visste att han aldrig
haft en sådan syn) hände något högst egendomligt.
Tidigt en junimorgon hade han gått upp på ett
närbeläget ganska högt berg och avvaktat solens
uppgång. Han hade placerat sig mellan tre jordfasta
stenar så, att han haft stöd för sidorna och ryggen, och
där hade man funnit honom död, med ansiktet
grinande rakt mot solen och en browningkula i bröstet.
På en av stenarna hade han lagt upp en mindre sten,
och under denna fann man följande brev, adresserat
till mig:
Käre vän!
Någonting förfärligt har inträffat med mig. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
