- Project Runeberg -  Dan Anderssons samlade skrifter : minnesupplaga / IV. Posthuma noveller /
59

Author: Dan Andersson With: Torsten Fogelqvist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

59

liga händer som lockade fram allt detta, det brusade
fram ur mitt hjärta och de gamla orgelpiporna
svarade som mångdubbla ekon över lugna vatten. Det
var Jon Anderssons själ som talade. Och när jag
såg mig om häpnade jag: hela storskogen stod stilla
omkring mig, det var en försommarnatt med ljum
luft. Och jag såg honom igen, han gick där högrest,
med något av storbondens säkerhet och
spelmannens oro. Han bar söndagskläder och jag såg honom
gå genom skogen och titta på träden, han gick till
sågen och stod och knackade på virket och lyssnade,
sorterade och plockade ut, bestämde sig för bitar
av lönn och furu, som han mätte och vägde med
ögon och händer. Stundom slog han två bitar gran
mot varandra och lyssnade på klangen — men sedan
vände han åter och gick bort mot skogen. Han gick
mellan stammarna och lyssnade på suset, jag såg att
det var natt och sen natt, men ännu gick han där
under de få stjärnorna och gnolade och sjöng för
sig själv, och han satte sig till slut på en kullfallen
stam och jag gick dit och satte mig bredvid honom.

Han nickade. Vacker natt, sade han, jag var nere
och tittade på virke, det är ont om kvistfritt därnere
— han nickade bortåt sågen — och jag skulle ha till
en hel stämma. Jag börjar bli gammal, och pojkarna
är som barn brukar vara. De gamla ska på
undantag — bort ska dom, och om en har något att lämna
i arv så lever en alltid för länge. Jag är så ensam
nu, det var annat förr, jag var ung jag också, nog
drack jag, nog brände vi brännvin, nog dansade vi
och — människan är alldeles som en orgel — ens
liv blir ostämt, den ena stämman svarar inte mot

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:19:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dansamsk/4/0063.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free