Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62
såghacken, i pilskogen. Och luftlådan, den är av
virke som suttit i en stugvägg i hundra år!–
Det sista tycktes han viska fram. Jag tog med
handen över ögonen och undrade om jag drömde.
I nästa ögonblick var han borta och jag såg en rad
av vita, gulnade benbitar under mina händer. Bakom
det gulvita skymtade halvtonernas mörka, smala
fingrar. Jag slog ett ackord och lyssnade. Jo, hans
stämma svarade ännu på avstånd, från fjärran regioner,
hans själ sjöng ännu, mäktigt, mörkt och rent.
Men jag hörde icke bara hans röst — det var hela
den ödsliga vildmarkens underbara sång, buren av
stormen genom solens bländande sken, buren av den
saktmodiga augustivinden under månstrålarna som
försilvrade de fjärran bergen. Släkter föddes och
arbetade, älskade, trätte och slogos, tynade av,
tystnade och buros i en långsam, ormande marsch mot
gravarna. Storskogens furor föllo och släpades till
älvarna, de hundra kvarnarna och sågarna i
bäckarna tystnade, de tusen torpen lades ut för fäfot.
Ett nytt släkte kom upp ur skogarna, men den gamla
orgeln kunde inte deras sång. Den tystnade, den blev
tvär och sur i tonen, men basarna mullrade en
hotande åska mot den nya dagen.
Men högtid har det blivit i mitt rum. Den gamla
tidens fromma helgdag brusar. Och det gångnas
glädje sjunger med en besk sorg i basen.
Stundom öppnar jag gallerluckan med
blindpiporna och ser hur de fint snidade flöjterna stå därinne,
höga och trotsiga och raka som sångens präster och
blåsa sina visor om skogen, om kärleken, om synd
och nåd och evig frid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
