Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106
het ville vara ett slags hänsynslös sockenkung så gott
han kunde.
När han nu kom marscherande in genom
pojk-hopen var det ingen som bleknade, ingen som
stoppade ner fällkniven och ingen som tänkte på
katekesen. Storbärg fäste sig inte vid småsaker heller —
pojkar är pojkar och pojkar ska ha en viss hurtighet,
tänkte han och sade det också ibland. När han nu tog
upp psalmen och såg ut över den böljande, pratande
skaran så såg han inte Lasses långa tunga som
räcktes ut, inte Mots-Eriks knivblad som bökade i
träbänken, inte långe Mats som ritade med krita på en
annan pojkes rygg och inte Knut Fidelis kortlek, som
redan höll på att blandas om längst bak i en av
bänkarna. Han öppnade munnen så att tänderna
glimmade under skägget och sade:
— Ssssschhh! Är det oro ibland oss! Vi sjunger
nummer 124. Psalmen och sången stillar och förenar
oss. Å så reser vi oss opp!
Gossarna längst bakom passade tillfället då de
främre reste sig och lade sig raklånga på bänkarna,
medan de stående sneglade avundsjukt på dem. Men
Torsten stod där längst framme och sjöng. Han var
allvarsam, ty han hade känslan av att Nöj
hammarspojkarna, särskilt den rödögde, inte tittade på
prästen, utan på honom. Han hade fått fiender. Nästa
gång blev det kanske han som fick slå näsan i blod
mot landsvägsgruset. Men han var inte så värst
förvånad, han visste, han hade hört långt förut vad det
ville säga att gå och läsa.
Då och då under de två långa timmarna, när
Storbärg förklarade så gott han kunde och förstod —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
