Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120
tuva, blåblek med gapande mun och halvknutna
händer, och han andades i korta, häftiga drag som om
han druckit den råa vårluften med samma iver som
nyss brännvinet.
När han vaknade fann han sig frusen och duven
i hela kroppen. Han satte sig jämrande upp för att
kräkas, men kunde ej reglera riktningen av
uppkastningarna utan sölade ned sina svarta, nya kläder.
Magen var mycket i olag och när han ville resa sig
upp genomfors han av en våldsam blygsel och kröp
stönande på alla fyra in i det tätaste snåret där han
lade sig ned framstupa. Hans kropp värkte ohyggligt
och han var ur stånd att mera resa sig. Han trodde
absolut att han nu måste clö, ty så sjuk hade han
aldrig förr varit.
Han såg icke det så småningom stigande ljuset och
de få stjärnorna som kanske skulle ha glatt honom
om han varit frisk. Han hörde inget stoj från
dansbanan, han var alldeles ensam, de hade övergett
honom. Men han kunde ej tänka pä dem, hans kropp
vred sig i konvulsioner och han snyftade. Han var
dock ännu ett barn och detta barn hade alltid vid
någon fruktan eller fara brukat ropa på far. Och
nu var han så säker på att han skulle dö att han
plötsligt utropade, sakta och svagt:
— Far! Far!
Ögonblicket därpå trodde han sin sista stund
kommen. Det var som något långarmat odjur ränt ned
sin tentakel genom hans hals .och nu höll på att vända
honom ut och in som en handske, och han kände en
smärta som om odjuret slitit loss hans inälvor för
att få dem på utsidan. Sedan sjönk han ihop med ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
