- Project Runeberg -  Dan Anderssons samlade skrifter : minnesupplaga / IV. Posthuma noveller /
123

Author: Dan Andersson With: Torsten Fogelqvist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

123

Guds smycken därute på marken. Jag kan se det med
slutna ögon. Tulpanen har böjt sig endast litet på sin
stängel och dess krona dricker droppe efter droppe
av himmelens flöden. Vallmon står skälvande och
mogen som en ung skön kvinna i det sprutande
badet. Löven viska och mumla. Jag ser ut igenom
regnet, ser igenom det som genom en fladdrande,
tunn väv, ser trädens nakna stammar glänsa och
vattendropparna studsa mot rododendrons kraftiga
blad. Och ovanför det mörkgröna sommarlandet gå
skyarna som bitar av vrak i en bränning. O, vad
jorden och himlen äro sköna!

Jag sitter upprätt, stödd mot ett väldigt berg av
kuddar för att kunna göra dessa anteckningar. Mina
vänner besöka mig ej så ofta som jag skulle önska
och ibland misstänker jag att de icke äro några
vänner. Varför jag skriver detta just nu, där jag
dödsdömd av läkaren endast har att vänta befrielsen,
beror väl på en svaghet hos mig. Jag söker ett slags
moraliskt mod genom att tala till någon. Jag kan
icke hjälpa att jag ville ha någon kär vän här just
som detta skall hända, när gränsen skall passeras.
Detta är kanske också ett slags högfärd: jag ville
visa någon hur oförfärat jag går bort, hur liknöjd
jag är om livet. Detta kan synas ömkligt, men varför
skulle jag just nu spela bättre än jag är? Jag är
sådan nu som jag var vid tretton år: jag var mycket
rädd för lösa hästar som gingo på bete, men om jag
hade någon av systrarna med mig sprang jag
oförfärat fram till djuren och kiev mitt ibland dem;
ensam vågade jag ej visa mig för dem. Ett sådant
litet högmodigt och ärelystet barn är jag ännu —

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:19:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dansamsk/4/0127.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free