Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
plötsligt begär att tala med en annan människa som
icke vore präst, som såg på livet med tinga, praktiska
ögon, hejdade jag honom. Han såg mycket
förvånad och nästan brydd ut, han kanske trodde jag
ville försvara oss präster mot hans angrepp däruppe
i Folkets Hus. Det lekte ett besynnerligt leende kring
hans mun. Å, vad han misstrodde mig! Jag sade
några ord om väglaget, om årstiden, om kölden, och
han såg ut som om han velat säga:
— Jaha, nu snart är tiden kommen att ni präster
börja göra er till för oss! Och så skildes vi. Vilken
enfald av mig att tala med mannen!
Klockan tre — detta var en onsdag — kom den
gamle. Ännu i sista stund var jag icke klar på vad
jag skulle säga. En sak var mig viss: aldrig skulle
jag tala något annat än det jag trodde skulle hjälpa
mannen. Kärleken var dock det högsta — vad
betydde det om en sådan stackare som jag för en gångs
skull spelade teater för att lugna en ångrande
mördare. Jag skulle ge honom sakramentet — jag
förklarade min handling på mitt eget sätt, detta angick
ingen annan.
Men mannen hade ändrat tankar. Ännu mer
förtvivlad och nedbruten än förut anförtrodde han mig
att han genom mig ville bli angiven.
— Ja blir allri lugn förr — dä känner ja — å ja
orkar inte göra dä själv — utan jag ber — här brast
han som förut i gråt — att pastor går å angiver mäj
för — länsman — å att pastor följer mä han åpp —
å — å — hämtar — hämtar mäj. Då känner ja
likasom mera trygghet — å tröst.
Jag höll på att ramla av stolen. Han inte allenast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
