Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I HÖANDEN
Bland mina starkaste och tidigaste upplevelser från
Finnmarkerna räknar jag höbärgningstiderna, eller
"höjanstin". Djupt inbäddade i milsvida gungande
hav av skogar lågo de hundratals hackslo garna,
röjningarna, där betesmarkerna inhägnats och varje vår
av kvinnfolken avröjdes från kvistar och skräp.
I mitten av slogen, på det torraste stället timrades
ladan upp av otäljd furu med tak av bark, näver
och kluvet virke ovanpå. Så stort stycke av utslogen
som åtgick för att fylla en lada kallades ett lod golv.
De mest välbärgade finnbönderna hade slogar på
ända till tio sådana ladgolv — tio lador med ett
mellanrum av ett par kilometer. Tolv små hässjor
fyllde en lada, en lada ansågs hysa bärgning åt en
ko–och storbonden hade således tio kor.
Slättbon och den som aldrig sett en dylik höskörd
bland stenar, tuvor, träd, rishögar och sanka
myr-källor kan aldrig få en föreställning om hur
mödosamt varje kofoder hopskaffades i dessa karga
slogar. Räfserskan visste det — hon som skulle med sin
träräfsa draga ihop och uppsamla ur snåren, stenarna
och hundbärsriset allt det magra, med smala böjliga
liar från Hedemora avpetade starrgräset och många
gånger i förklädet bära fram det till någon öppen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
