Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
191
var så varmt och att inte kroppen värkte mer. Han
famlade med handen bredvid sig, fick tag i ett paket,
slet bort papperet och förde det lilla fläskstycket till
munnen, bet i det och lät det sedan falla ned vid
sidan om sig. Han skulle äta sedan, nu orkade han ej,
och så var han så sömnig. Brasan brann allt hetare,
tyckte han, rummet blev allt varmare. Dörren
öppnades och människor gingo ut och in, tittade på honom,
stego över honom och talade med varandra. Sedan
såg han Maja, hustrun, stå och röra i bränderna,
sedan barnen, som sjöngo psalmer med späda röster.
Var det inte jul? Å, rummet blev stort som en kyrka
och fullt av kronor med ljus i, å, hur det glimmade.
Och just som psalmen brusade, slöt han ögonen och
log — och dog.
De sade, de som hittade honom, att han låg mitt
på plankgolvet med stövlarna på sig, och att han var
alldeles frusen till sten. Men de berättade också om
att ansiktet liksom skrattade — det var hans leende
som frusit fast i lians åldriga ansikte, innan han
hunnit sluta det. Men i en kista hittades ett papper, som
lian skrivit någon gång, och skriften löd: "Alla
reverser samt inteckningar äro uppbrände, så att intet
därav skall indrivas av de fattiga, ty allt ä
efter-sjänkt."
Var det inte en man, som kunde dö lugnt, när det
föll sig så ? Jo, och så — hade han inga plågor! Det
var en skön död!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
