Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
197
och så reste han igen. Och när ytterligare en tid
gått hade han räddat hundra kronor, satt på
snälltåget upp till Dalarna och hade Bom i tankarna.
Men även nu var det två dagsresor dit.
Bom däremot hade inte alls Daniel i tankarna mer.
Det var en smällande kall vinterdag, trettio grader
och blåst. Veden var slut och mat hade han inte fått
på två dagar. Alla sina nät hade han sålt, likaså
ryssjor, revar, krokar och den gamla bössan. Allt
var uppätet. Någon handel hade han ej kunnat ha
på ett helt år.
Nu hade en bonde i byn beslutat att köra honom
till Påkby, fattiggården, och Born låg i sin säng
denna morgon och önskade att det inte måtte ske
i dag, då han säkert fröse ihjäl. Han ville inte gå
upp, därför att det var varmare att ligga under
skinnfällen. Och det var klent med krafterna — och
när han stack upp huvudet stod andedräkten som
ett vitt moln. Hans hår var nu omåttligt långt och
hoptovat och skägget var inte kammat på flera
veckor.
Men nu hörde han i alla fall hur snön knarrade
utanför. Nu kom dom! Dorn kunde således inte
vänta tills det blev töväder. Dom kunde inte bära hit
en enda sticka ved, tills det blev en soligare dag!
Nog var han nöjd — men — dörren kom upp och
i ett moln av imma såg han storbondens
fårskinns-päls.
Det blev bara att kravla sig upp. Han klädde sig
och storbonden såg på. Hans trasiga lumpor skylde
honom knappast, och storbonden satte stövelskaft på
hans ben och träskor på hans fötter. Bom ville inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
