Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
198
be att få låna en päls — han hade aldrig bett
någon om något i hela sitt liv, och han ämnade inte
göra det nu heller. Fan besitta — han krusade inte.
Men hans gamla kropp skalv som ett löv i kölden
när han satte sig i skrindan, och norrifrån kom
is-vass vind och rev och nöp. När han åkt en halv mil,
kände han att det var nära omöjligt. Men han sade
ingenting åt den fårpälsklädde bonden. Ena foten
var redan utan känsel. Han kände hur stel han blev,
och mitt under allt svor han. Men när sköterskan
vid ålderdomshemmet tog hand om honom, var det
redan för sent, och på natten, när han badats och
fått två lakan att ligga emellan, visste han ej mycket
mer om denna värld. Han yrade, och syster Hulda
begrep inte, vad hans feberheta hjärna sysslade med.
Han låg så helt stilla och sade en gång, i det han
slog upp ett par stora, klara ögon:
— Hälsa Daniel att Born i anseende till den
ljuvliga vårens ankomst–ja — att Born har gått
bort — och kommer aldrig igen.
— Och vem är Daniel? frågade syster Hulda, i
det hon grep en penna och ett papper för att
anteckna.
Men Born vände sig mot väggen,
— Han skall försöka vid Kopparstenarna. Om
han ror i land där och gör fast — jag har lagt en
bråte där — så där går dorn största abborrarna
nu–-
Och så dog han.
Men på Gränge gästgivargård låg Daniel Hugg i
sin sköna, varma säng och kunde knappast sova.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
