Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
211
— Jag är visst inte läsare, svarade Mattson ettrigt,
men jag svär på att Dahlman inte gör det där för
att leva på det.
Och så gick Mattson ned i kvarnen och lämnade
mig kvar på backen under de höga asparna som
susade entonigt. Förbi mig gick den murkna rännan,
halv fylld av grumligt vatten från dammen, om några
minuter drog Mattson på kvarnen. Hjulet
brummade och surrade och stänkte en pärlskimrande sky av
skum upp i solen.
— Mattson begrep mig inte, sade jag högt för
mig själv, jag menade att Dahlman hittat sitt sätt
att kunna leva — inte sitt sätt att få mat och logi.
Och jag hade hittat mitt sätt att få kläder och mat
och husrum och ett gott anseende, men intet sätt att
uthärda allt detta. Om jag sade detta till Mattson
— skulle han då begripa mig? O, nej, huru, skulle
han säga och spärra upp ett förvånat ögonpar, hur?
Uthärda livets goda — uthärda lyckan ? Gå och sov
några timmar eller tag ett bad i dammen, skulle han
säga. Men nej, inte ens det, han skulle bara skaka
på huvudet och tro att jag blivit nyss bedragen av
ett fruntimmer eller att jag vore svartsjuk, pratsjuk
eller fyllsjuk.
Men kanske — kanske om jag ginge ned i
kvarnkammaren och sade det åt symaskinsreparatören
Dahlman! Om jag sade så här: Hör nu, jag har
mat, kläder, husrum, hustru, barn och ett gott
anseende, men hur skall jag bära mig åt för att
uthärda att ha allt detta? Jag är icke lycklig, jag
gläder mig icke åt mitt arbete. Jag är led intill döden.
Jag är en vansläktad, alla mina förfäder ha hängt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
