Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212
sig i tur och ordning. Jag har förskräckliga tankar,
äcklande tvångsföreställningar och rysliga drömmar.
Vad skulle vagabonden svara ? O, låt oss gå och
försöka. Det kan alltid vara en förströelse.
När jag kom ned i kvarnen upptäckte jag att han
gått. Jag utfrågade några barn som lekte vid
dammen och de påstodo att han gått österut, uppåt de
där stora hedarna, där det finns tre gamla
varggropar. Vad skulle han göra däruppe? Gick han ut i
öknen? Jag måste skratta. Denna gamla narr var
sannerligen lustig, däruppe fanns det ju inga
symaskiner att laga, och det var också ett sätt att välja
den längsta omvägen ifall han ville gå till
Munkbyn. Jaså, han hade gått, ja, jag skulle gå efter
honom och tala med honom, vid utgärdsgården
skulle jag säkert hinna upp denna Guds luffare, och
sannerligen om det inte skulle bli roligt höra vad han
hade för goda råd att ge den som ingenting kunde
tro.
Vid en glänta i skogen fick jag plötsligt se hans
väldiga gestalt avteckna sig ’mot den nedgående
solen. Ah, nu mindes jag, han var lik "Kristen" på
de där dåliga träsnitten i Kristens resa, som min
farmor läste i. Lika lumpig, lika narraktig pilgrim
med bördan på ryggen. Han gick så fort nu, han
hade så brått, han måste skynda fram till bygden,
här var det ju ingen som såg honom i hans
fattigdom och helighet. Vad han måste vara arg på
ryggbördan och på myggen som bet härute i ensamheten,
arg på den tunga bibeln i väskan och på verktygen.
Men snart skulle han vara i Munkbyn och värdigt
och tyst skrida in genom köksdörren, böja huvudet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
