Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214
blev för sent. Men, nej — nu tog han stigen till
vänster — vad i all världen! Ämnade han sig till
Borrberg — där var ju bara en stuga och så fattigt
och så många barn. Nu hände det något.
Han föll plötsligt huvudstupa, med pannan mot
jorden, på knä och utan att han tagit av sig bördan.
Jag stannade och smög mig bakom ett litet buskage,
varifrån jag närmade mig ljudlöst. Han hade ej
sett mig, detta var intet skrymteri. Han låg i denna
ställning mycket länge, under det solljuset blev
alltmera likt matt guld och vinden friskare. Blott en
enda mening kunde jag uppfatta, fastän han hela
tiden bad högt, det var denna: O, vad jag tackar
dig, Herre, för allt vad du gett mig, o, jag är icke
värd detta!
När han reste sig försvann jag inåt skogen, jag
begrep att han ämnade sig till Borrberg och beslöt
att spionera på honom där. Men nu var jag icke
så säker på att han skrymtade mer, det var nog så
att han var en livskonstnär — men vad var då jag,
stackars kräk? Sannerligen om jag kan begripa ens
hur fattigt mitt liv är mot hans! Men kanske —
å, kanske han sett eller hört mig? Kanske han också
var tokig? Ba, jag ville icke inbilla mig att det fanns
människor som tackade sin gud för trasor och smuts
och människornas löjen.
Efter att ha dröjt ett par timmar vid Samsasjön
för att ge honom tid, gick jag raka vägen till
stugan vid Borrberg. Och kommen in genom grinden
såg jag en syn som kom mina kinder att bränna av
en inre skamsenhet över mig själv. Detta var en
livskonstnär.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
