Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
215
På ett stupat brunnskar satt den skäggiga gamla
mannen och kring honom trängdes en flock ungar
under ett så påtagligt jubel att jag måste gå
närmare med risk att störa för att dock få se orsaken.
Ur det stora byltet hade vagabonden framtagit ett
par strumpor, en näsduk med bilder på, ett litet
femtonöres munspel och en bjällra av mässing. Han
höll upp bjällran i luften och skakade på den, och
alla de fattiga, trasiga, smutsiga ungarna skreko av
förtjusning. Hans eget ansikte sken när han delade
ut gåvorna så rättvist han kunde. Men ingen hade
tid att se var jag fanns, jag drog mig undan bakom
en höhässja, där jag kunde se utan att ses. Det hela
slutade med att den gamle sjöng en sång för
barnen, han försökte lära dem den. Jag minns ej mer
än första versen:
Snälla gubben han hade en käpp och en hund,
och han vaktade små får och små lamm.
När han lade sig på heden att sova liten stund,
då kom vargen, den styggaste, fram.
Och mitt i all glädjen axlade gubben sin säck,
vinkade farväl åt barnen och försvann åt det håll
där den folkrika Munkbyn ligger. Men jag kände
mig ej vidare ha något att spionera efter. Jag hade
sett en livskonstnär på nära håll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
