- Project Runeberg -  Dan Anderssons samlade skrifter : minnesupplaga / IV. Posthuma noveller /
217

Author: Dan Andersson With: Torsten Fogelqvist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

217

ifrån han visste ljuset flödade in. För mer än
tusende gången kom han ihåg händelsen i stenbrottet för
tio år sedan, veckan efter det äldsta sonen, Karl
Magnus, farit till Amerika för att bli så där rik.
Och rik hade han blivit, sonen, som egentligen
aldrig tyckt om sin far, det hade ingen av de tre
barnen gjort, han kanske varit för sträng och hård mot
dem, men det var ju bara utanpå, nog älskade han
dem, för all del. De två sönerna och dottern hade
hållit sig till mor, bara mor, och hon var begraven
för längesedan, Doktorn hade måst peta ut hans
söndersprängda ögon för att förhindra
blodförgiftning, och sedan hade just inte barnen älskat honom
mer än förut, kanske mindre. Ingen av dem var
precis elak, men nog förstod han att han gick litet
i vägen, nu sedan han kommit i detta namnlösa
mörker som var svartare än någon mulen natt om
hösten. Ibland miste han sitt tålamod att uthärda
detta mörker, en darrning skakade honom då och
han strök våldsamt med handen över "ögonen". Men
det var mest i början, nu gick det bättre. Tungt
att leva var det, och att aldrig kunna göra något
just till lags, fast han ofta satt på torvtäkten och
hackade och vände och ordnade med torvorna.

Men nu var klockan bestämt mycket, Kerstin kom
in med mjölkkrukorna och hällde i separatorn. Lars
kravlade sig upp och klädde sig medan den
nymo-diga maskinen, som han aldrig sett, surrade i hans
öron, och när han var färdig famlade han sig efter
väggen tills han nådde bordet där han satte sig helt
stilla och väntade med ansiktet vridet mot spiseln.
Varken han eller sondottern sade ett ord, hon hade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:19:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dansamsk/4/0221.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free