Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228
ställa diagnosen riktig. Skulle han låta det komma
till skilsmässa? Jag trodde det inte — han var en
god människa och han älskade sin hustru. Det kunde
ju hända att han älskade ännu en kvinna — men
alldeles säkert var det en liten gås som dykt upp
denna gång också.
Jag erkänner att jag kände mig förargad, jag ville
nästan ta och ge Nagelman ett andligt kok stryk,
och så ville jag träffa den där gåsen och förehålla
henne förnuftiga skäl. Det skulle jag. . .
Men när verkan av genevern försvunnit förlorade
jag modet. När Nagelman förälskade sig låg det
alltid ett hemlighetsfullt, spökaktigt ljus kring det
hela, det tog aldrig vanliga vägar, alla hans felsteg
syntes mig som mystiska förbränningsprocesser i
hans själ. Kanhända han behövde dem?
Jag satte mig kvällen därpå på baren viss om att
han skulle komma dit, men han kom ej. Om ett par
dagar mötte jag honom på en enslig skogsväg
ensam ett stycke utanför staden. Han kom emot mig
med en uppsyn som på en gång gjorde mig rädd
och glad: antingen hade han nu i någon slags
kärleksyra fatta ett dumt beslut, eller också. . .
— Jag har övervunnit det — jag har övervunnit
det! sade han lugnt. Jag har slagit av det huvudet
— spöket, menar jag. . .
— Har du slagit av henne huvudet. . .
— Ha ha, nej, du förstår inte detta, inte detta,
inte var hon något spöke. Spöket var min passion
för henne, ett fruktansvärt spöke, en drake, en
bläckfisk, en skorpion. . . trodde jag, men nu vet jag att
det inte var det. Jag slogs med det tills det tappade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
