Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
237
tynande första-majeld. Jag liksom ser honom ännu,
litet lång och blek och förläst och föga glad. Han
går uppför backen i ledet med de andra och tänker
på sina skulder och vad han skall bli. Hans steg äro
tyngre än de andras och hans skratt konstlat, nästan.
Uppe på krönet väntar honom hans fästmö. Sedan
hurrar han med de andra, sjunger och låtsar glädje.
Sedan smyger han sig bort från alltsammans, hem
till en gammal sjuklig mor, som gråter av glädje
för att hon med sina händers hårda arbete kunnat
hjälpa till med hans skolgång under dessa år. Han
sitter och ser på henne och förstår henne och gråter
själv med torra ögon. Sannerligen, den där
ynglingen tycker jag mig känna igen. Ser han inte redan
dömd ut? Bara tjugu år och ändå så gammal — och
nu fyrtio!
Medan jag tänker detta får jag en vansinnig idé:
jag kravlar mig trots min feber upp ur sängen och
släpar mig fram till spegeln för att se hur gammal
man ser ut när man är fyrtio år och snart skall dö.
Men jag hann blott få en glimt av ett gult, magert
ansikte med ofantligt stora, stirrande ögon och
nästan vitt hår. Sedan sjönk jag ned på golvmattan
och kunde icke röra mig ur stället på länge. När jag
med stor ansträngning kravlat mig till min säng
tycker jag mitt slut är nära. Då knackar det på
dörren och hon kommer. Jag har icke sett henne på
länge, vi blevo skilda åt för fyra år sedan och hon
har hand om barnet. Domstolen dömde så och jag
fann det gott, det var ju en flicka och så vet jag ju
att ingen kan vårda ett barn så som en mor. Men
fast jag nu känner mig bränd av feber, så vet jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
