Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
239
III
Och nu skall jag berätta hur jag vann frid, jag
som hela tiden varit på en fel väg när jag sökt
saligheten. Ty jag har förr skilt på liv och död så, att det
ena nödvändigt måste vara fientligt mot det andra.
Men jag har lärt mig ana enheten och det är detta
jag ville omtala.
Jag trodde att jag skulle få svårt att dö när min
dotter kommit igen och vunnit mitt hjärta och satt
vid min bädd under de många långa timmarna. Jag
rasade i mitt inre över att jag fått ett band, som snart
skulle slitas av och vålla en själens smärta, mot
vilken kroppens var intet.
— Tror du på Gud, far? frågade Elsa en dag.
Jag svarade nej, ty jag kunde ju ej säga att jag
trodde på femtonåringens barnsliga sätt.
— Jag är så ledsen, svarade hon, men jag tror att
du tror på honom fast du inte vet det. Tror du inte
heller att vi skola träffas någonstädes sedan vi blir
döda, i himmelen, tror du inte det ? Jag tror det och
du måste lära dig att tro det, bara för att vi tycka så
mycket om varandra. Och så–skulle du inte
vilja träffa mamma? Älskar du inte mamma? Jag
tror att mamma tycker om dig–
— Tyst, tyst, lilla barn! Du förstår inte det där
ännu, viskade jag.
Varje gång hon gick grät hon av rädsla över att
hon inte skulle få se mig mer och varje gång hon
kom hade hon blommor med sig och jublade över
att jag ännu levde. Och till sist lärde hon mig, gamle
förhärdade syndare och hädare och otrogne, att jollra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
