Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
240
med henne om Gud och om himlen och om
återseende. Detta barnsliga joller hade en sällsam makt
över mig och jag började undra om jag trodde.
En natt låg jag som vanligt vaken. Jag undrade
över varför inte morgonen ville komma–eller
också döden. Då fann jag att jag numera ville dö när
Elsa var hos mig och så blev jag rädd, att jag
skulle dö innan jag finge återse henne. Jag orkar
ej beskriva allt vi brukade säga och drömma
tillsammans — jag säger endast att fast jag ej kunde
släppa henne kände jag ingen stark längtan efter
att få leva. Jag kände att på något underbart sätt
ägde jag och skulle alltid äga henne, även fast jag
dog. Jag började förstå att kärleken var starkare
än döden.
O, min lilla dotter, sade jag för mig själv i
ensamheten, jag älskar dig. Mitt liv är icke mer mitt
utan ditt. Allt vad jag var har gått in i dig, mitt
hjärta är ditt och jag ser min egen längtande själ
i dina ögon. Allt det som jag älskat kan ingen taga
ifrån mig, icke ens döden. När jag avtager och
förbrinner, då tilltager ditt livs låga, tänd även den av
den outgrundliga kärlekens gud. Icke så att jag
finner tröst i att din kropp skall fullkomnas i skönhet
medan min ätes av maskarna, ty detta angår oss icke,
detta är den sinnliga naturens ärenden, som vi icke
tillåtas sköta om själva. Utan så, att kärleken är en
och densamma i dem som älska, odödlig, alltid klart
brinnande, evig som morgonstjärnonia. Och den
som skall lära sig dö får icke sluta att älska de
levande. Jag minns nu, och nu förstår jag den gamla
indiska liknelsen om lamporna. Den säger att va-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
