- Project Runeberg -  Dan Anderssons samlade skrifter : minnesupplaga / IV. Posthuma noveller /
280

Author: Dan Andersson With: Torsten Fogelqvist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

280

— Du får aldrig gå så, att du kommer i ljusfläcken,
viskade han, för då ser dom dej, å när du kommer i
båten så blindar jag min lykta, å du slår opp din, jag
som ska paddla behöver inte se — å du sitter så att
ljusfläcken faller mot stranden — dom går ut i
vassen — å du får inte säja ett ord, å när dom sir
ljusfläcken men inte oss, då får du si deras ögon lyser å
dom står å undrar — å då höjer du bössan sakta —
å visslar svagt — då vänder jag stammen åt det håll
du riktar bössan — å du väntar tills du tycker att
ögonen ha naturligt avstånd — från varann, å sen–

Jag visste det nästan lika bra förut och hade hört
sättet diskuteras i oändlighet. Ljudlöst satte vi oss i
båten, jag sköt skyddet från min lykta, och Fred
paddlade fullkomligt ljudlöst ut i vassen.

Sköldpaddorna hade nästan tystnat, natten var
beckmörk, och jag satt hopkrupen i framstammen
med min hoprullade röck under mig, bössan lagd på
tvären över stammen och såg den lilla ljusfläcken
från min lykta flytta sig sakta över det svarta
vattnet. Fred rodde så tyst, att det nästan var hemskt att
försöka lyssna efter det. Ibland kunde jag nästan höra
honom dra ett otåligt andetag när han tagit årån för
häftigt ur vattnet, så att ett par droppar föllo ned
från den. Vi flyttade oss runt sjön, höllo oss några
famnar utom vassen, och Fred rodde alltid så, att
min lykta vändes mot land. Ibland vände han tvärt
och for tillbaka samma väg vi kommit. Jag kunde
se det på stickor och avbruten vass som låg stilla på
vattnet. Ibland stannade han och vi sutto stilla länge,
men så gick vi runt igen. Det började sannerligen bli
långsamt, tyckte jag, och inte en plaskning hade vi

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:19:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dansamsk/4/0284.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free