Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
320
med ett rum och ett fönster. Dörrn stod öppen, och
jag kiev in för att titta, sedan jag ställt mina
fiskredskap utanför. Jag fann ett så svart och smutsigt
rum, att jag först trodde golvet bestå av jord. En
träsäng full av trasor och en stol utan sits, det vill
säga stoppningen var fallen ur ramen, ett stort
ämbar, till brädden fullt av exkrementer och
slaskvatten, samt en låda under fönstret, på vilken några
stinkande, odiskade bleckflaskor stodo, det var
möbleringen, och i sängen satt den smutsiga, gulhyade och
bentorre Wili Woolrich rökande sin majskolvspipa.
Han såg misstänksamt upp och frågade mig på
bruten engelska vad jag ville.
Jag frågade honom efter vägen till Rings Wing,
men han skakade på huvudet. Han sade att han var
"mycke mycke gammal och minnas klent". Frågade
mig "om jag var främling och om jag arbetade nära
här?" varpå jag svarade att jag sökte arbete.
Vi kommo så småningom mycket bra överens, och
när jag gått visste jag rätt mycket om honom. Men
det mesta berättade han först när vi blev mer
bekanta. Han fattade ett stort förtroende för mig, han
inbillade sig att jag tänkte bli affärsman "och göra
en ställning, och hopar, hopar av pengar". "Lots
and lots of money", det var hans lösenord, som han
uttalade med tindrande ögon.
En dag på högsommaren satt jag utanför udden
vid Forest Lake och läste i Pioneer Press om alla
morden och röverierna i västern, så att jag nästan
började längta dit, när gamle Woolrich kom
linkan-de. Han visste aldrig när vi träffades på en gång
vern jag var, utan jag måste åter och åter påminna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>