Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
339
brydde sig inte det minsta om om jag hörde på eller
ej. Mycket av vad han sade röjde att han var ovanligt
begåvad, och jag väntade otåligt på att alla hans
resurser till mera sprit skulle vara slut, så att vi
tillsammans skulle få resa till Chicago. Men jag började
tro att han icke passade för den staden.
Det var isynnerhet på eftermiddagarna han talade,
mot kvällen låg han alltid bara och smågnolade för
sig själv. Det led mot hösten, himlen var oftast klar
och solen värmde på dagarna ganska bra. Jag skall
aldrig glömma den bleke, storväxte och halvrusige
Seyed, där han satt, mild som ett barn med sin
trasiga filt över axlarna, ryggen lutad mot plankstapeln
och ögonen blickande i fjärran, whiskykruset vid
sidan och halmhatten i gräset. Ibland såg han ut som
en skulptur, så orörlig, så mejslat rena drag och hy
av brons, när ruset började.
Flera gånger beslöt jag mig för att rymma ifrån
honom, men kunde ej förmå mig att skiljas vid hans
sällskap. En hel vecka pågick detta: jag sov på
förmiddagarna och vakade på nätterna. Han sjöng
visor för Äiig, när jag bad honom, och gjorde allt för
att jag skulle stanna. Men livet på detta sätt blev till
sist outhärdligt, och jag gick min väg en dag. Det
sista jag hörde var den visa han ofta sjöng när han
ej var allt för drucken.
Jag hade i hemlighet köpt litet matvaror och gömt
dem på brädgården en middag när han höll på att
tala om barndomsbergen igen. Som vanligt hoppade
han från sak till sak och pratade om allting. Jag
skulle hämta en butelj whisky till, och jag hade
beslutat att gå min väg då.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
