Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romanfragment - Vägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76
papper: Saliga äro de i anden fattiga, ty de skola
se Gud. Och det föreföll som om han ej mer
pinades av att se den av arbetet förskjutna, krokiga
ryggen, det utmärglade ansiktet och de tunga
andedragen. David såg på sin far under tystnad, stundom
nickande för sig själv men med en på en gång rörd
och förklarad glans i ögonen. Den gamla
stillsamma modern sysslade i köket en stund, sedan kom hon
in och satte sig med händerna helt stilla knäppta i
knäet och den lugna blicken riktad ut genom fönstret,
upp mot molnen, så stilla, att hon föreföll som en
målad bild mot väggens smutsgula bakgrund. Men
utan att knappast någonsin se upp, arbetade den
gamle ivrigt, böjd och bortvänd men dock med en
iver utan nervositet, utan febril brådska. Det var
som om hela hans gestalt, de valkiga händerna, de
stundom skönjbara, på en gång oerhört levande och
fridfulla ögonen endast sagt: detta är vad jag bör
göra, så länge jag kan, detta gläder mig, ty det är
rätt.
Ingen sade något. Och ändå fylldes aldrig
rummet av denna otäckt tryckande stämning som
tystnaden i en vanlig borgerlig salong skulle gjort.
Dessa människor kände, att de talade med varandra
fast de tego. Efter allt vad som hänt dem
gemensamt kände Hartman det som en råhet att påminna
om något. Det var han som tagit hand om och
räddat David, som bekostat hans inackordering på ett
nervhospital och slutligen fört honom hit igen, stark,
lugn och nästan ständigt leende. Nervläkaren hade
sagt: det var egentligen ingen fara med mannen.
Nu sedan jag fått hela förloppet klart börjar jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
