Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romanfragment - Vägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
89
bekännelse göra henne till en misstänksam fiende,
få offra henne för att dödligt såra sig själv men i
smärtan av det upprivna förnimma självplågarens
hopp om rening från synd. Ty Gud var ju icke mer
en bönesvarande gud, han kunde icke bedja honom
varken om straff eller välsignelse, han måste själv
offra någonting som han höll kärt — men det fanns
just ingenting, som han höll så kärt, att det blev
ett offer.
Jo — en enda sak: livet. Han älskade fortfarande
att leva och han erkände det. Och han ville icke
offra sitt liv. För övrigt skulle det icke vara något
offer utan ett sätt att fegt draga sig undan den
samvetets ropande röst, som säkert skulle hålla honom
sällskap till hans grav och som också skulle bli hans
moraliska ledstjärna.
Nu följde för David en tid av mycket svåra inre
strider. Han kunde emellanåt känna sig så
förlamad, så sönderstött vid tanken på att ha orsakat en
familjs olycka, att han kastade sig ned på golvet
i sin ensamma stuga och låg och vred sig
krampaktigt under små korta stönanden, som 0111 hans
hjärta velat sprängas. När han försökte ge utlopp
åt sin grämelse i en dikt fann han sig icke längre
besitta nödigt lugn för att fullborda en komposition,
ens den allra minsta. Samvetskvalen, dessa kval,
vilka stå kring vårt läger om natten och gå vid vår
sida under dagens hetaste vandring, förlamande,
beklämmande, dessa kval som förstöra den mest
hungriga aptit och ge själva vinet en smak av malört,
lämnade honom ej mer någon ro.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
