Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romanfragment - Fragment ur David Ramms skrivbok
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110
— Du skulle hjälpa mig med de här kuddarna,
sade han litet andfådd, jag måste sitta när jag
talar. Du kommer i rätt tid — inom några timmar
skall jag icke kunna meddela mig med någon.
Doktor Falman påstår att de tjugo sista minuterna av
mitt liv skall jag icke kunna använda röst eller hörsel
eller syn men ändå vara vid fullt medvetande.
Han tystnade och vilade sig, -stirrande rakt in i
den motsatta väggen som om han velat genomborra
den med dessa vassa men ändå ej oroliga ögon.
— När jag slutat att tala och ej gör några tecken
mer skall ni ringa på den där klockan — då kommer
doktor Falman igen — han och jag skola vara
ensamma därför att — ja — för vissa vetenskapliga
ändamål. . .
Ziri stirrade på mig och på den sjuke med
förstenat ansikte men teg. Även jag bet mig i läppen
och försökte tänka ut vad han menade. Nu började
Hartman tala igen, långsamt, liksom för sig själv,
som en som drömmer eller är i trance.
— När jag var barn tänkte jag som alla
brådmogna barn ofta på döden och önskade, att min far
skulle vara hos mig när jag dog. Men ... nu är jag
glad att han icke är här — våra föräldrar älska oss
mest av alla och förstå oss minst. Och när jag var
yngling sade jag, att jag helst ville dö som en katta
i mörkret i ett stenröse — krypa in i något hål och
skydda mig för ljuset och — vila mig.
Men nu är jag glad att ej vara ensam.
Han försökte själv maka på kuddarna, han hostade
till och hans ansikte rodnade en smula av
ansträngningen. Vi skyndade fram, men han gjorde en av-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
