Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noveller - Vissångaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164
nerna för fönstren och slog sig ned i armstolen med
en roman. Den hette Kärlekens seger, och hon
kastade bort den med en min som om den varit ett giftigt
kryp. Kärleken — kärleken — alltid denna dumma
kärlek, detta dumma prat och skrivande och
sjungande om en chimär. Till och med den blinde, trasige
stackaren där nere i portkammaren hade sjungit om
kärlek — han som säkert aldrig ens anat vad detta
ord innebar. Hon började känna sig nyfiken på paret
i portkammaren — hon ville veta, om de voro man
och hustru. I så fall levde de nog ett hundliv — ty
så värst kärleksfull såg inte den där kvinnan ut. Men
hon följde honom av snikenhet förstås.
★
Den blinde och hans följeslagerska hade under
tiden installerat sig så gott de kunde. De sutto bredvid
varandra på den grova bädden och han hade lagt sin
arm om kvinnans liv och vridit huvudet som om han
inbillat sig att han kunde se hennes fräkniga, en smula
väderbitna och mycket i förtid åldrade ansikte. Det
fanns en viss beundran och hänförelse i mannens
ansikte, men där fanns kanske mest tacksamhet.
Kvinnan syntes litet trött, men hon besvarade alla
hans handtryckningar och frågor på ett sätt som
endast älskande kan.
— Är det mörkt härinne? Är det ett vänligt rum
vi fått? frågade han nyfiket.
— Jag har tänt en liten lampa, som står på
bordet. Å ja, det är ganska — ja, det är kanske litet —
omöblerat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
