Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noveller - Vissångaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166
— Ja, men en förskräoklighet, som vi vant oss vid.
Det är dock bättre än fattighuset, ty där finge vi
inte vara tillsammans.
— Vet du att jag håller på att dikta en ny sång?
— Om vad?
— Om dig. Jag har riktigt sett dig för min själs
ögon, medan jag diktat den. Du har nästan bruna
ögon — var det inte så? Och du har långt svallande
hår. Och du är inte illa klädd — säg — du är ganska
fint klädd.
En liten skälvning genomfor kvinnan och hon såg
förstulet på sina nötta paltor och sin trasiga schal.
— Jag — jag är — ganska nätt klädd, nästan
snyftade hon fram.
— Jag har diktat om hur du och jag står vid
varandras sida på det stormande havets strand, under det
stjärnorna lysa. Jag såg hur stormen slet i din dräkt
och svepte den tätt om din kropp — du såg så mjuk
och ändå så fast ut mitt i stormen, och du höll min
hand. O, så ung du var! Jag måste ha sett rätt. Men
du hade ett silversmycke också — det var väl bara
en dröm? Inte har du något silversmycke? Du har
klara strålande ögon och en röd, röd mun, du är
själv ett smycke, du är själv ett smycke — du
behöver inte mer än din ungdom. Du hör ju att jag har
sett dig — att jag kan se dig — fast mina ögon äro
borta,
— Vill du inte sjunga visan nu?
— Niej — en gång när vi stå framför de rikas hus
och när dagen varit besvärlig odh vi ha hungrat och
frusit, när människorna jaga bort oss med att slå igen
sina fönster och skicka hundarna på oss — då skall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
