Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noveller - Vissångaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
167
jag sjunga denna sång för dig. Jag skall spara den
tills vi ej ha något mer att leva på än denna sång.
— Men det är visst mycket sent — låt oss gå till
vila. Se här — om du reser dig skall jag ordna din
bädd.
Med omsorgsfulla händer redde hon hans läger.
★
Ingen av dessa bägge hörde eller gav akt på små
lätta steg, som just då smögo bort från dörren. Iöke
heller visste någon av dem, att husets fru lyssnat på
dem och att medan de bägge vandrarna tryggt och
lugnt somnade nästan som lyckliga barn, den unga
frun rusade upp på sitt rum och kastade sig
framstupa, gråtande som om hjärtat skulle sprängas.
— O det finns — det finns kärlek! viskade hon
för sig själv. Du är grym — gud — du delar ut dem
åt tiggarna — och jag får inte ens smulor från de
hugnades bord.
Och när hon äntligen bekämpat sin gråt låg hon
länge vaken och undrade över kärlekens underbara
väsen. Det föreföll henne som om det funnes ett rike
av doftande rosor och sjungande näktergalar
någonstädes bortom väldiga, obestigliga berg. Det var
kärlekens rike. Man fick inte komma dit därför att man
var ung eller skön eller rik eller klok — men man
måste själv ha kärlek.
Ingen fick träda in där utan att ha fått kallelse
därifrån.
Och bud att komma dit kunde även tiggarna få.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
