Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noveller - En oförklarlig historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
192
på mera ved. Rummet var icke fullt upplyst av
lampan, skuggor stodo i hörnen och en hemlighetsfull
halv skymning bredde sig som ett mörkt täcke över
bordet och sängplatserna. Just som vi på grund av
en samtidig ingivelse ämnade lägga bort korten rätade
vi bägge våra ryggar. Tramp av fötter, små korta
steg hördes inifrån mjölkkammaren, rätt svaga, men
ändå tydliga. Jägmästaren rodnade litet, såg
förargad ut men tittade icke upp, utan blandade leken en
gång till och gav, utan ett ord. Stegen tystnade.
Vi fortsatte att spela och jag iakttog min chef i
smyg. Jag kände mig på en gång mystifierad och
oerhört road av hans tysta förargelse.
Stegen hördes på nytt, alldeles som om någon
gammal man med händerna på ryggen gått fram och
tillbaka därinne i djupa funderingar, så regelbundet
taktmässiga ljödo dessa steg. Nu såg Jonson upp på
mig och lyckades dra på munnen.
— Bah, sade han. Har Isaksson trumf på hand,
så slå till!
Då ljöd plötsligt något som liknade en lätt
host-ning därinifrån. Vi ryckte bägge till och Jonson lade
ner korten. Nu tål jag det inte mer, sade han,
antingen är någon därinne eller är det någon utanför
väggen. Han reste sig.
— Utanför väggen är två alnars djup snö åt det
hållet, sade jag, och jägmästarn vet att några fler
rum finnas inte.
— I alla fall måste vi se efter, sade han, gav
karbidlampan en skakning som ökade dess låga och gick
mot den lilla dörren. Jag följde efter honom, och
innan vi gingo in stannade vi och lyssnade. Stegen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
