Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svarta ballader - Vaggsången vid Kestina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166
när den gungande resan går utför — bara ner och
ner och ner —
Var är jag? På vägen till Kaljo, säj, mötte ni
pojkarna där?
Dom ska komma och hjälpa mäj bära — det vart
litet för tungt, det här.
Nu kommer dom, nu, tänd torrveden, pojkar!
Sväng blosset! Det tar säj, det ljusnar!
Stå stilla och lys mäj — gå med mäj på vägen —
å, satan, så’n ståt, sex bloss, som går fatt en,
nu tre på var sida — nu marsch ut i natten!
Ni stannar hos Backens — ställ blossen i snön!
Och sen är jag ensam igen — det är långt över
Bannbergasjön.
Det är långt, det är långt att gå,
men jag vill inte stanna hos Backens,
jag ska hem till mina små.
En sup kan jag ta, men sen får det vara,
tack pojkar, den värmde — se, blossen står kvar,
och brinner i snön nu när dagningen faller —
Å, satan, vad grant, vad grant! Det lyser, det smäller
och viner,
och sprakar med bollar av blått — och det skiner,
som norrsken långt mellan granarnas galler —
Det var sex som brann — som följt Paljaka-Anders
på vägen,
och himlen är grå, som en kupa av tenn —
Tack pojkar för supen, för nu är jag hemma igen!
Hör — mor, är det någon som hör mäj?
Jag kan inte tala mer,
det lönar lite att stirra
med ögon som inte ser —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
