Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Efterlämnade dikter - Bekännelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
189
att han ledsnat höra min vaknatts bön, att han
skakat mig ut av sitt såll
och att mera jag arme ej är värd att röra hans
klädningsfåll.
Min levnads verk var en liten sten, kastad i
svallande hav,
försvunnet, förglömt, och går med mig i min
leriga fattigmansgrav.
Hon maler långsamt, vår Herres kvarn — men
hon går till tidens slut,
och i mälden får jag mitt högmods frukt, som en
David fått förut.
Och satan viskar att — kanske att — det allt var
en dåres dröm,
och så vacklar min tro och så blir jag ett spån på
en natthöljd och stormig ström.
Vart träd föryngras vid vårregnets fall och blir
ljusare grönt efteråt,
men min tro har förvissnat av årens sol, och det
fyller mitt hjärta med gråt.
Fast jag sagt till mig själv: det är helvetet blott,
du förvist ur ditt hjärtas bo,
du förnekar en djävul, allt annat är kvar — din
herre, din himmel, din tro!
Men jag bävar av ångest — hur går det då med
skriftens heliga ord,
att han går kring som en glupande ulv på vår
stackars förkastade jord?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
