Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Efterlämnade dikter - Minnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
211
Hon gick och han var ensam och han tänkte
på många fler än hon som kommit och som gått
och några smärtsamt allt sitt hjärta skänkte
och tackade med tårar, fast de intet fått —
Han såg mot himlen över snön och taken
och fast det led mot morgon var han pinsamt vaken.
Och han stod upp och gick omkring i huset
och ville icke sova denna natt,
och släckte lamporna — i stjärneljuset
han grubblande uti sitt sovrum satt.
Då plötsligt klang ett rop igenom rummen öde:
»Kom ut i salen, Bill, och tala med den döde!»
O — stod han ej därute vid en stoftad kista
däri en död var lagd, en man som han ej kände?
En kvinna kanske? En utav hans sista?
Det var som ännu lust på vissna kinder brände.
Han såg hur detta anlete sig vände
liksom i kramp helt långsamt för att se,
och kvalfyllt om en sista ynnest be.
Bill nämnde jungfruns namn, vars nåd är städse rik,
och flydde med ett svagt men vanvettsmättat skrik.
Han stängde sig uti sitt sovrum in som galen,
och lade dörren till med dubbla lås —
av rädsla var han nära att förgås,
men hörde liket gå omkring i salen.
Det frasade och lirkade med kammardörrens vred
och svett av fasa sjönk herr Bill på bädden ned.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
