Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Värdemåttet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
t
tiskt utvecklar sig, som underkastar alla värden, lefvande
och döda, det tomma tidsbegreppet som måttstock och
norm.
Hela varuproduktionen hvilar på arbetskraftens
förefintlighet som vara, hvars värde mätes i tid. Men
huru? Icke så, att värdet af det arbetaren under
arbetsdagens lopp producerar divideras med antalet
arbetstimmar, och arbetstimmens värde på detta sätt fixeras.
Ty då vore det icke tiden utan något annat, som
utgjorde värdemåttet. Arbetskraftens värde bestämmes
just af. tiden. Huru är det dock möjligt att t. ex. tolf
arbetstimmar kunna värderas i arbetstimmar? Ar icke
detta meningslöst? Tolf timmar äro ju värda tolf timmar?
Nej, vore det så, skulle Gambetta ha rätt i att ingen
social fråga finnes. Då mottoge arbetaren alltid fulla
värdet af sitt arbete. Men nu existerar det en social
fråga, emedan tolf arbetstimmar i själfva verket ba
värdet af t. ex. sex timmar. Hvad mäter då i detta
matematiskt vidunderliga samhälle arbetskraftens värde?
Produktionstiden! Den tid af dagen, som åtgår för en
arbetare att frambringa så mycket lifsmedel arbetaren
i genomsnitt dagligen behöfver för att uppehålla sig
och fortplanta sin ras. Den tiden är arbetskraftens
produktionstid, och arbetaren erhåller i lön för en dag
produkten af denna tids arbete. Ju kortare denna tid
är, desto lägre blir arbetslönen. Det naturliga priset
på arbetskraften är sålunda beständigt ett löneminimum.
Icke af förhållandet mellan arbetarnes antal och
summan af de till arbetslöner afsedda kapitalen beror
arbetslönens storlek, utan af priset på lifsmedlen. Undergår
något af dessa, brödet, kläderna eller bostaden, prisfall,
så sjunker ofelbarligen arbetarens lön. Kinesen, som
lefver på ris och salt, får sin lön därefter, och
fabrikanten är i allmänhet vän af sparsamhet, nykterhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
