Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Jag börjar göra iakttagelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
II
i garderoben i mammas rum och tittar ut och ser
det röda skenet på solvisaren, säger jag för mig själf:
»Jag undrar om solvisaren är glad, att den åter kan
visa tiden?»
Se där vår kyrkbänk! Hvad den är högryggad!
Och bredvid den är ett fönster, genom hvilket vårt
hus kan ges och verkligen ses af Peggotty många
gånger under högmässan. Hon vill nämligen så vidt
möjligt är förvissa sig om att ingen gör inbrott där,
och att det icke går upp i lågor. Men fastän
Peg-gottys öga irrar utom kyrkan, blir hon mycket
förgrymmad, olm mitt gör det, och rynkar pannan jåt
mig, när jag ställer mig upp på bänken, ty hon vill
att jag skall se på prästen. Men alltid kan jag inte
se på honom — jag känner honom ju utan
prästkragar, och jag är rädd, att han skall tycka det är
underligt, om jag stirrar för mycket, kanske afbryta
gudstjänsten för att fråga om skälet — och hvad
skall jag svara då? Det är fasligt att sitta och gapa,
men något skall jag väl göra. Jag ser på min mor,
men hon låtsar icke se mig. Jag ser på en pojke
på stora gången, och han grinar åt mig. Jag ser
på solskenet, som kommer in genom den öppna
porten till vapenhuset, och där får jag se ett förvilladt
får — jag menar inte en syndare utan ett riktigt får
— som tyckes fundera på att gä in i kyrkan. Jag
känner, att om jag längre ser på det, skäll jag kanske
bli frestad att säga någonting högt, och hur skulle
det då gå? Jag ser upp på epitafierna på väggen och
försöker tänka på den i denna församling aflidna mr.
Bodgers och på mrs. Bodgers’ känslor när mr.
Bod-gers »sedan länge led, och jordisk läkekonst
förgäfves mot det onda stred». Jag undrade, om de
tillkallat mr. Chillip, och om det var hans läkekonst,
som varit förgäfves. I så fall undrade jag, om han
tyckte det var roligt att en gång i veckan bli påmind
därom. Från mr. Chillip i sin söndagshalsduk gick
min blick till predikstolen. Tänk hvilken förträfflig
lekplats! Den skulle föreställa en fästning, och när
en annan pojke kom uppför trappan och stormade den,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
