Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Ändrade förhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
II
sade Peggotty, men god som guld och ärlig som
stål — de liknelserna begagnade hon. Det enda som
kunde reta honom och förleda honom till en svordom
var, om man anspelade på detta hans ädelmod; om
så skedde af någon i huset, slog han näfven i bordet
— en gång så att det sprack — och svor en dy;r
ed på att han ville bli »gormad», så vida detta
nämndes en gång till och han inte rymde ifrån dem för
alltid. Till svar på mina frågor erfor jag, att ingen
hade minsta aning om detta passiva verks
härledning. Alla ansågo emellertid, att det innebar ett hot
af svåraste slag.
Min värds godhet gjorde ett djupt intryck på
mig, och i den ljufligaste stämning, ytterligare
förhöjd af min sömnighet, hörde jag hur kvinnorna
gingo till hvila i en hytt lik min i båtens motsatta
ända och hur mr. Peggotty och Ham fäste upp ett
par hängmattor åt sig på krokarna jag sett i taket.
Då sömnen så småningom fick makt med mig, hörde
jag vinden tjuta ute på hafvet och så häftigt brusa
fram öfver heden, att jag hade eti svag förnimmelse
af att djupen reste sig öfver våra hufvud i mörkret.
Men så kom jag ihåg, att jag ju var i en båt och
att det inte var så dumt att ha en sådan man som
mr. Peggotty ombord, ifall någonting skulle hända.
Men ingenting värre hände än att det till sist
blef morgon. Nästan i samma minut som första
solstrålen träffade snäckramen på min spegel, var jag
ur sängen och ute med lilla Em’ly och plockade
stenar på strandbrädden.
»Du är väl en riktig liten sjöman?» sade jag till
Emly. Inte precis för att jag trodde det, men jag
tyckte det lät artigt, och ett glänsande segel, som
i detsamma drog förbi, axspeglades så vackert i
hennes klara öga, att det föll mig in att säga så.
»Nej», svarade Em’ly och skakade på hufvudet,
»jag är rädd för sjön.»
»Rädd!» upprepade jag med en djärfhet i tonen,
som anstod mig som gosse och blickade med stora
ögon ut öfver det väldiga hafvet. »Det är inte jag.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
