Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Jag faller i onåd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
II
KAP. IV.
Jag faller i onåd.
Om rummet, till hvilket min säng flyttats, haft
medvetande och kunnat vittna, skulle jag i denna
dag — jag undrar, hvem som bor där nu! —
vädjat till det, och det hade då kunnat intyga, med
hvilket tungt hjärta jag tog det i besittning. Då jag
gick dit upp, hörde jag hunden skälla, så länge jag
var kvar i trappan, och då jag kom in, såg jag på
rummet lika meningslöst och stirrande som det
såg på mig. Med mina små händer i kors satte jag
mig så ned att tänka.
Jag tänkte på de underligaste saker — på
rummets form, på sprickorna i taket, på tapeterna, på
ojämnheterna i fönsterglaset, som orsakade gropar
och åsar i landskapet, på att tvättbordet såg
rankigt ut på sina tre ben och hade ett visst missnöjdt
uttryck, som påminde om mrs. Gummidge under
»gubbens» inflytande. Jag grät hela tiden utarl att rätt
veta hvarför, kände mig bara frusen och modfälld.
I min ensamhet började jag till sist reflektera öfver
att jag var alldeles rysligt förälskad i lilla Em’ly och
att jag slitits ifrån henne för att komma hit, där
ingen brydde sig om mig eller tyckte hälften så
mycket om mig som hon gjorde. Nu blef jag så
förtviflad, att jag svepte in mig i en flik af täcket och
grät mig till sömns.
Jag väcktes af att någon sade, »här är han!»
och drog täcket från mitt heta hufvud. Min mor
och Peggotty hade kommit för att se till mig, och det
var en af dem, som gjort det.
»Davy», sade min mor, »hvad är det med dig?»
Jag fann det bra underligt, att hon kunde fråga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
