Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Jag faller i onåd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
II
så och svarade, »ingenting». Jag minns, att jag vände
bort ansiktet för att hon inte skulle se mina darrande
läppar, som gåfvo ett sannare svar.
»Davy», sade min mor, »Davy, mitt barn!»
Jag tror inte hon kunnat säga något som
upprört mig till den grad som detta, att hon kallade mig
sitt barn. Jag gömde ansiktet mot sängkläderna och
sköt henne från mig med handen, då hon ville lyfta
upp mig.
»Det här har du ställt till, Peggotty, du stygga
människa!» sade min mor. »Det är jag alldeles säker
på. Hur kan du ha samvete att reta upp min egen
giotsse mot mig eller mot någon, som är mig kär.
Hvad är din mening med det här, Peggotty?»
Den stackars Peggotty lyfte upp både händer och
ögon och svarade med en omskrifning af den
bordsbön jag plägade läsa efter middagen: »Gud förlåte
er, mrs. Copperfield, och må ni aldrig behöfva ångra
hvad ni nyss sagt.»
»Det är så att jag kan bli tokig», utbrast min
mor. »Och det midt i smekmånaden till, då min värsta
fiende kunnat bli bevekt och inte skulle afundats mig
mitt sinneslugn och min lilla lycka. David, du stygga
pojke! Peggotty, du elaka människa! Det är
förskräckligt sä svårt och krångligt det är här i
världen», sade min mor och vände sig misslynt och
förtretad från den ena till den andra af oss båda, »och
det när man hade mest rättighet att fordra, att allt
skulle visa sig från solsidan.»
Jag kände mig vidrörd af en hand, som hvarken
var hennes eller Peggottys, och jag gled ur sängen
och reste mig upp. Det var mr. Murdstones hand,
och han höll den på min arm, i det han sade:
»Hvad vill det här säga? Min älskade Clara, har
du glömt? — Fasthet framför allt, min vän!»
»Ack, förlåt mig Edvard», sade min mor, »jag
vill nog göra rätt, men jag tycker det är så tråkigt.»
»Verkligen!» sade han. »Det var inte roligt att
få höra det så snart, Clara.»
»Ja, nog är det hårdt, att jag skall behöfva känna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
