Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Jag skickas hemifrån
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88
stone. Men jag lyckades inte att få det klart för mig
— det tycktes ligga så långt tillbaka i tiden.
Natten var inte så behaglig som aftonen, ty det
blef ganska kyligt, och som jag nu placerats mellan
två herrar — den med de grofva dragen och en annan —
för att jag inte skulle falla af, höll jag på att bli
ihjäl-klämd när de somnade och stötte ihop axlarna. Ibland
gjorde de mig så illa, att jag inte kunde låta bli att
ropa: »Aj, ursäkta!» hvilket de inte tyckte om, ty
då vaknade de. Midt emot mig satt en äldre dam i
en stor pälskappa. I mörkret liknade hon mer en
höstack än en dam, så påbyltad var hon. Hon hade en
korg med sig, som hon inte vetat hvar hon skulle
göra af, tills hon upptäckte, att hon på grund af
att mina ben voro så korta kunde ställa den undear
mig. Den besvärade mig till den grad, att jag kände
mig riktigt olycklig, men om jag det minsta rörde
mig, så att ett glas i korgen klingade mot någonting
annat, hvilket lätt hände, sparkade hon till mig med
foten och sade: »Så sitt då stilla! Dina ben ä’ väl
så unga, att du kan hålla styr på dem!»
Till sist gick solen upp, och då började mina
reskamrater sofva lugnare. Jag kan inte beskrifva
de svårigheter, som ansatt dem hela natten och funnit
uttryck i de allra förfärligaste flåsningar och
snarkningar. Alltefter som solen steg, blef deras sömn
lättare, och så vaknade de så småningom, den ena
efter den andra. Jag minns hur det förvånade mig,
då de alla låtsade som om de alls icke sofvit, och
med hvilken harm hvar och en afvisade beskyllningen
att ha gjort det. Än i dag är jag ett rof för samma
slags förvåning, ty jag har otaliga gånger märkt,
att af alla mänskliga svagheter har man — jag vet
ej af hvad skäl — svårast att erkänna den, att ha
somnat i en diligens.
Hvilken underbar stad London syntes mig, när
jag såg det i fjärran, och hur jag trodde, att mina
älsklingshjältars äfventyr ständigt om och om igen
utspelades här, samt ansåg det mera uppfylldt af
underverk än någon af jordens alla öfriga storstäder, vill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
