Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Jag skickas hemifrån
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
97
»Den där man skall akta sig för. Han som bits.»
»Nej, Copperfield», svarade han allvarsamt, »det
är inte någon hund. Det är en gosse. Jag har fått
tillsägelse, Copperfield, att binda det där plakatet på
din rygg. Det gör mig ondt att börja på det sättet
med dig, men jag måste det.»
Och så hjälpte han ner mig och band plakatet,
som var väl afpassadt för sitt ändamål, fast på mina
skuldror. Det satt som en ränsel, och hvart jag
sedan gick, hade jag den tillfredsställelsen att bära det
med mig.
Hvad jag led af detta, kan ingen föreställa sig.
Antingen någon kunde se mig eller icke, inbillade jag mig
alltid, att det var någon som läste orden på plakatet.
Det blef inte bättre om jag vände mig om och såg,
att ingen fanns där, ty där min rygg var, trodde
jag alltid att någon var. Den elake mannen med
träbenet förvärrade mitt lidande. Han var beklädd med
en viss myndighet, och om han någonsin såg mig
stödd mot ett träd, en mur eller mot byggningen,
röt han med dundrande röst från
portvaktar-stugan: »Hallå, ni Copperfield! Visa skylten ni har
på ryggen, annars anmäler jag er!» Lekplatsen var
en flack sandad gård, till hvilken man hade .utsikt
från byggningens baksida och från
ekonomibyggnaderna, och jag visste, att tjänstfolket läste det, och
att slaktaren läste det, och att bagaren läste det,
jag visste, kort sagt, att alla kommande och gående,
då jag om morgonen fått befallning att vandra af
och an där, läste att man skulle akta sig för mig,
emedan jag plägade bitas. Jag minns, att jag började
bli rädd för mig själf som för en liten farlig vilde.
Från lekplanen ledde en gammal port, på
hvilken gossarna hade för vana att rista sina namn. Den
var alldeles öfvertäckt med snidade inskrifter. I min
fasa för feriernas slut och gossarnas återkomst kunde
jag aldrig läsa namnet på en gosse utan att undra,
i hvilken ton och med hvilket uttryck han skulle
läsa: »Akta er för honom. Han bits». Det var en
gosse, som hette J. Steerforth och som skurit in sitt
7. — Dickens, David Copperfield.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
